Kennel Landvild -
Rasfakta

Landseer
Helhetsintryck

Landseer skall ge intryck att vara en stark kraftig och harmoniskt byggd hund. Den är, speciellt gäller detta hanhunden, mer högbent än Newfoundlandshunden. 
 
Huvud

Huvudet skall vara brett och massivt med välutvecklad nackknöl. Stopet skall vara tydligt, men inte så markerat och så brant som hos Sankt Bernhardshunden. Noslängden är lika med nosdjupet framför stopet. Läpparna skall vara torra. Överläppen skall lätt täcka den undre. Läpparna skall vara så strama som möjligt.   Huvudets kontur skall vara tydligt markerad, ge ett ädelt intryck, och ha måttligt utvecklade kinder,   som gradvis övergår i nospartiet. Nosspegel och läppar skall vara svartpigmenterade. Huden på huvudet skall vara utan rynkor med kort, fint hår.

Öron
 
Öronen skall vara medelstora, trekantiga. Vikta över ögonen skall de nå fram till den inre ögonvrån.   Öronspetsen skall vara något rundad.   Öronen skall vara högt ansatta på hjässan, men inte för brett isär. De skall ligga slätt mot sidorna och vara täckta med fint, kort hår. Längre fransar endast vid bakre öronfästet.    

Bett
 
Komplett och regelbundet saxbett. 

Hals

Halsen är i tvärsnitt inte helt rund utan lätt äggformad. Den skall vara muskulös och med bred nacke. Hos en proportionerligt byggd hund bör halsens längd från bakhuvudet till manken vara 3/4 till 4/5 av huvudets längd från bakhuvudet till nosspetsen. Överflödigt halsskinn eller dröglapp är inte önskvärt.
   
Kropp
 
Kroppslängden, mätt från manken till svansansättningen, skall vara ungefär 2 x huvudets längd. Ryggen skall vara plan och rak, från skulderpartiet till korset.  Mellan mycket muskulösa skuldror skall bröstkorgen vara djup och bred med kraftigt välvda revben.  Buken endast obetydligt uppdragen.  Mellan buken och det muskulösa ländpartiet skall finnas en tydligt markerad midja. Såväl framifrån som från sidan sett skall korset vara muskulöst och vackert avrundat.   
Fram- och bakben 

Frambenen skall vara absolut raka, med kraftig benstomme, välvinklade och muskelfyllda. Armbågarna skall ligga ganska högt och ligga väl an mot bröstkorgens djupaste del. Benens baksidor ner till sporren har lätta fransar. Bakbenen skall vara kraftiga. Hela bak- partiet skall vara kraftigt. Bakbenen måste röra sig fritt, ha kraftig benstomme och vara muskelfyllda, så att i synnerhet lårpartiet blir brett utvecklat. Bakbenen skall ha måttligt med fransar.

Tassar

Tassarna skall vara stora och väl slutna (s k kattfot). Tårna skall vara förenade genom kraftig simhud, som når ganska långt ut mot tå- spetsarna.

Svans

Svansen skall vara kraftig och på sin höjd nå något nedanför has-
leden. Den skall vara tät och buskigt behårad, men utan fana. Då hunden står stilla och inte är upphetsad skall svansen bäras hängande, eventuellt med svansspetsen något böjd.Då hunden är i rörelse får svansen bäras rakt utsträckt med svansspetsen något uppåtböjd. Svans med krok eller svans buren över ryggen kan inte accepteras.
   
Rörelser

Rörelserna är snabba och vägvinnande.
   
Päls

Pälsen skall, så när som på huvudet, vara lång, slät och åtliggande, kännas fin vid beröring, alltid med underull, som dock inte skall vara så tjock som hos den svarta Newfoundlandshunden. Lätt vågigt täckhår på rygg och ländparti är inte önskvärt. 

Färg
  
Pälsens grundfärg är rent vit med ojämna svarta fläckar på kropp och kors. Hals, förbröst, buk, ben och svans måste vara vita. Huvudet är svart. Som avelsmål gäller ett vitt nosparti med en vit, symmetrisk, inte för bred, genomgående bläs. Ytterligare före- kommande sotiga fläckar i den vita grundfärgen är inget fel, men är inte önskvärda.

Mankhöjd 

Hanhund i genomsnitt mellan 72-80 cm. Tik i genomsnitt mellan 67-72 cm. En mindre avvikelse över eller under angiven mankhöjd tolereras. 
  
Fel
 
Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i för-
hållande till hundens förtjänster, helhetsintryck och konstitution.    

Historia

Landseer:

Historia & fakta
 
Landseerhistoria:
Landseer hör idag till de mycket sällsynta och dessvärre okända hundraser, men så har det inte alltid varit.För ungefär 200 år sedan kom de första exemplaren av dessa mäktiga, svartvita hundar till Europa från Newfound-land.Fiskare från England och Frankrike som under sommaren uppsökte de rika fiskeställen vid Newfoundland, stötte på dessa hundar på ön. På grund av hundarnas tilltalande yttre tog de ibland, och efterhand allt oftare, med några hem.Hundarna såldes som Newfoundlandshundar. 
Särskilt i fiskehamnarna Pool och Bristol där skeppen kom i hamn från Newfoundland. De blev mycket populära hos folket eftersom de var så enastående trevliga hundar. Deras goda rykte bredde ut sig så mycket att de inte hann med att skaffa nya hundar eftersom efterfrågan var så stor.Naturligtvis blev följderna att alltför många hundar blev förda hit och de stora svartvita hundarna dog ut i sitt hemland i början av förra seklet.
I England blomstrade rasen däremot upp på grund av ett raffinerat uppfödararbete som höll på till mitten av 1800-talet och överträffade alla hundraser som dittills var kända i Europa, i fråga om storlek, framtoning och älskvärdhet. Det var också de här svartvita första "Newfoundländare" som gjorde denna ras så berömd. Snart fanns den på så gott som alla större lantställen i England. Kända personlig- heter på denna tid lät sig porträtteras tillsammans med sina "Newfoundlandshundar”. Många beställde och lät avbilda sina hundar hos de mest kända djurmålarna på den tiden. De bilderna av rasen visar oss idag på vilken hög uppfödarnivå rasen befann sig i början av förra århundradet och man frågar sig ovillkorligen hur den förädling av rasen kunde nås på så relativt kort tid. Dessvärre kan man inte hitta något svar eftersom man inte hade stamtavlor på den tiden.Ganska snabbt spred sig ryktet om "Newfoundlandshunden" också över Englands gränser. Mycket på grund av att det var en berömd målare som porträtterade denna hund. Målaren var Sir Edwin Landseer, som 1837 målade det berömda "En värdefull medlem av livräddarsällskapet"  och därmed utlöste en Landseerboom! Det var av målaren som rasen fick sitt namn: Landseer. Under detta namn känner vi dessa svartvita, slanka, högbenta hundar än i dag. 
   

Paul Pry´s livshistoria.

Hunden som Sir Edwin Landseer framställde på sitt berömda måleri var i verkligheten ovanlig. Först räddade han sin husse vid ett skeppsbrott i sista ögonblicket.Vid ett annat skeppsbrott kunde han dock inte ta sin husse levande i land utan husse var död när hunden räddat honom.Hunden själv var i alla fall välbehållen. Från och med nu levde han utan sin husse, ensam vid Themsen, där han från strandkanten såg vad som hände i vattnet. Så fort något föll i vattnet, som han ansåg inte skulle ramla i, hämtade han upp det igen. Denna räddningsiver var medfödd hos Newfoundlands- hunden.  På Newfoundlandsöarna hjälpte hundarna nämligen till vid fisket och visade sin kunnighet i att simma och dyka. Deras förflyttning till Europa hade ingen inverkan på deras kärlek till vatten. Det är fortfarande ett av rasens starkaste karaktärsdrag. Hunden Paul Pry gjorde det som var naturligt för honom. Han gjorde det utan kommando, helt av fri vilja. Han hämtade upp det som fallit i vattnet, också människor. Han räddade livet på många barn som fallit i floden. 

Som tack för hans insats utnämnde livräddarsällskapet honom till hedersmedlem och gav honom mat. Han blev mycket gammal i sin tjänst, och efter hans död satte man upp en minnessten. Ett sådant här liv i räddningstjänsten trodde man kanske inte att en rashund kunde utstå, men Paul Pry var ingen infödd "Newfoundländare". Han var uppfödd i England. Men detta praktfulla väsen som gjorde de första importerade hundarna så populära och älskade, förblev också fast i förädlad form. Beskyddaren, vatten-älskaren och dugligheten till att handla i avgörande ögon-blick, dessa tillsammans var kännetecknet för det som vi än idag känner och älskar Landseern för.


Till slut ett par rader från en gammal rasbeskrivning:

Denna hund är säkert en av de allra ädlaste av sin ras, så länge den blev uppfödd utan inblandning av andra raser.   Dess väldiga storlek och kraft och dess majestätiska blick ger åskådaren en slags respekt och kanske också en smula rädsla, vilken dock snabbt försvinner när man ser det milda,  tålmodiga ansiktsuttrycket som visar att vildheten inte hör till en av dess egenskaper…..   Tjänstvillig och beredd att hjälpa, är alla människors vän och har ingen som helst längtan efter att slåss med andra djur. Det sätt man kan forma dess väsen gör den till något extra som sällskaps-hund. Vill man träna och ev. tävla dressyr, sök m.m. kan man nå stora framgångar. Den försöker utföra allt man vill att den skall göra med en iver som står i förhållande till uppgiftens svårighetsgrad. Mod och tillgivenhet till människor är typiska karaktärsdrag.  
("Oliver Goldsmith : History of the Earth and Animated Nature", 1774)    

Den som är beredd och i stånd till att ta en Landseer som familjemedlem kan inte önska sig en bättre vän.   
       
 


Mer om Landseer finner du här på rasklubbens hemsida.




Site Builder drivs av  Vistaprint